- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 20. August Bondeson ; Ola Hansson ; Sophie Elkan ; Axel Lundegård ; Daniel Fallström /
83

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

spelte så med allvarsmin en fuga af den gamle tyske
kompositören Johann Sebastian Bach, hvilket namn jag sedermera
såg skrifvet på bladet.

Församlingen satt tyst och synbarligen mycket rörd,
efter det han slutat sitt vackra spel.

Då anslog han till slut med ett energiskt uttryck i ögon
och ansigte ett väldigt ackord och spelade så kraftigt, som
det gamla klavéret tålde, den så uppeldande Björneborgarnes
marsch
, två gånger om.

Bifall kom honom äfven nu rikligt, om ej så högljudt
som efter första numret, till del.

Till sista numret hade jag utvalt endast en sång
nemligen Pacius’ ”Vårt land”, den store finske skalden Johan
Ludvig Runebergs kanske högstämdaste poëtiska skapelse.

Sången gick måhända en smula släpigt, ty de små
sångarne hade ju ej så lätt för att följa det markerade raska
tempo, som detta stycke egentligen kräfver; men det lät i
alla fall behagligt att höra de rena barnastämmorna i detta
värdiga slutnummer.

Dermed var det hela slut.

Hade bifallet varit tyst efter mina föregående uppträdanden,
blef det nu så mycket mera öfverväldigande.

Alla reste sig.

Herrskaperna uttryckte på det mest anslående sätt sin
belåtenhet, äfven bönderna, ja, till och med deras barn
klappade i händerna, sedan de nu en gång vänjt sig vid denna
seden, och de klappade till och med mycket hårdt.

Då det slutligen åter blifvit tyst, steg prosten Stålbom
fram till katedern.

Han höjde nu sin malmrika stämma och framförde i
några få men väl valda ord sitt och de församlades tack till
mig, som, enligt hans eget uttryck, varit upphofvet till och
själen i hela detta lika framgångsrika som förtjenstfulla
företag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/20/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free