Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter en ämbetsman ute på landsbygden, hon hade tidigt
mistat sin man och sin son samt flyttat in till staden för att
där, på det lilla kapital som mannen lämnat efter sig, lefva
till sina döddagar med sina minnen och sin stilla sorg, i
torftig-het och tillbakadragenhet, utan att bry sig om världen och
människorna därute, hvilka icke längre hade någonting att
bjuda henne. På andra året af min vistelse på denna plats
träffade jag under de besök som jag emellanåt gjorde hos
min värdinna en ung flicka från landet, hvilken föräldrarna
inackorderat i staden for att hon skulle lära sig ett eller annat,
jag minns nu icke hvad. Vi råkades en fem sex gånger, men
bytte icke andra ord än dem som hvarje ung man och ung
kvinna bruka byta när de råkas, och där fanns intet mellan
oss — i alla fall lade jag icke märke till något, såsom du
kan förstå, då jag aldrig talat med dig om detta —, som vek
af från den allfarväg, på hvilken människoödena vandra
fram. Efter ett halfår ungefär vill jag minnas, flyttade hon
till annat ställe, men kom allt då och då in om till den gamla
änkan, efter hvad jag såg; men själf hade jag icke
sammanträffat med henne, sedan hon lämnat huset. En dag fram mot
vintern, i kvällningen, fick jag bud från värdinnan, om jag
icke ville komma in. Jag hade just kommit hem efter en glad
dag, jag var i den där angenäma dåsigheten, då man så lätt
blir sentimental, och jag hade satt mig att drömma i
skymningen, och du vet nog hur i en sådan sinnesstämning
minnena kunna smeka, emedan allt det bittra sugits bort och
endast sötman blifvit kvar, och hur framtidsslotten kunna
resa sig upp i fantasiens trolska falska månskensdager. Då
jag kom in, — hur ser jag icke ännu allt, — det var en
liten våning om tre rum, små och fullstoppade, med många
möbler och tjocka mattor, ett sådant där varmt och doldt
näste, där en skygg och ensam fågel kan slå sig till ro, ett
riktigt änkehem, där ständigt samma stilla sorgsna tankar
gingo omkring på tå och där evigt samma minnen tittade
8. — Nationallitteratur. 20.
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
