Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur KÄRLEKENS TRÅNGMÅL.
”HUSVILL”.
1.
Härförleden var jag hemma i min födelseby. Fram mot
kvällen gaf jag mig ut att gå. Vägen var uppblött af
höstregnen, det droppade från pilarnas röda grenar, och himmel
och jord flöto samman i en enda gul dimma. Landskapets
sjuka melankoli välte sig in i min själ med en känsla som
om det vore ett barn som grät. Det var mig som om jag
aldrig varit ute ur denna dimma, aldrig skulle komma ut ur
den, aldrig ville komma ut ur den; och jag tyckte att om jag
svepte den kring mig som filtar, skulle jag kunna sofva så
tryggt och godt som man endast sofver på sin barndoms
hufvudkudde. Allt hvad jag fått och blifvit ute i den värld,
som låg bortom denna gula, våta dimma, banden som knutit
mig samman med andra människor, intressen som spirat upp,
blommat och gått i frö, lidandena och fröjderna, de skinande
förhoppningarna och de askgrå missräkningarna, — hela
denna arkitektur tycktes mig stå där bräcklig som ett korthus,
och inunder dess fantastiska broderimönster skönjde jag en
botten gul som den skånska dimman. Jag hade en
förnimmelse som om jag i femton år sökt springa från min egen
skugga eller velat schackra bort mitt intimaste jag mot ett
främmande lappverk, och de femton åren föllo från mitt
lifsträds grenar som femton vissna blad, och jag tyckte att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
