Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det redan skumt fastän midt på eftermiddagen. Det dåliga
vädret därute, som påminde om höst, det stora, låga,
ombonade rummet med sin prägel af gammaldags
prästgårds-idyll, skymningen, musiken, — allt bidrog till att stämma
sinnet vekt. Man känner sig till mods ungefär på samma
sätt som då man var barn och satt och väntade få höra en
historia; man sveper sig in i hemtrefnaden.
Agnes satt inkrupen i soffhörnet, jag själf på en stol
framför henne. En stor nerium hängde fram öfver henne
med sina stora blekröda, söttdoftande blomster. Hon var
klädd i rödt — årets färg —, och det låg liksom ett återsken
däraf öfver hennes bleka ansikte, en varm glöd i matt rose.
Men hennes ena hand, som hvilade på soffkanten, låg framme
i fulla dagsljuset, — en lång, smal, hvit hand.
”Nå!” började hon.
”Hvad är det?”
”Vill ni nu bikta?”
Hon lutade sig fram mot mig och sade allvarsamt:
”Är ni lycklig?”
”Ja.”
Det blef en paus. Hon såg på mig, hennes ansikte
mörknade, och hon kröp tillbaka in i soffhörnet, medan de
långa, smala, hvita fingrarna ormade sig öfver soffkanten.
”Hvarför kan ni inte vara uppriktig mot mig, liksom i
gamla dagar?”
”Hvad har ni för anledning att tro, att jag inte är
uppriktig?”
”Tror ni inte jag känner er så pass väl, att jag kan se
utanpå, hvad ni gömmer invärtes. När det så där skälfver
på pannan, så vet jag att ni lider; och så är där något så
underligt med edra ögon: det är som om nånting irrade inne
i dem. Detta kunde jag aldrig rå med; men ni sade alltid det
hjälpte, när jag lät min hand hvila öfver er panna. — Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
