Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur UNG OFEGS VISOR.
1.
En vinternatt låg stor och tyst öfver Skandinavien.
Himlen stod fullsatt med stjärnor, och länderna sofvo.
Månen gick upp. Det tindrade på Sulitelmas topp och
från de hvita gårdarna nere i Skåne. Skuggorna lågo långa,
glidande åt öster sakta och omärkligt, liksom tankar, hvilka
ännu ej fått ord; och stjärnorna glimtade så starkt, att om
det funnits en lefvande varelse, skulle han kunnat höra i
tystnaden, huru de skälfde.
Men det syntes ingen lefvande varelse i denna natt,
ty allting sof, i mark och skog, i sjöar och stugor, i byar
och städer.
Då reste sig plötsligt en gestalt upp ur Kolmårdens
skogar, högre än den högsta tallen och bred öfver axlarna
som Kölens ås; och han kastade sin skugga ut öfver landet
som ett enormt sorgflor, och det var så långt att det
insvepte hela Stockholm och med sin andra ända föll ned i
Bottniska viken.
Men skepnaden var lutande, och hans ögon hade
missdådarens skygga och skelande blick, och då han vände sitt
ansikte uppåt och månskenet föll öfver det, visade det ett
sådant uttryck af ofrid och samvetskval, att skuggorna
stannade och stjärnorna upphörde att skälfva. Och
skepnaden suckade — suckade i en förtviflan så namnlös, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
