Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man kommer ut: naturen är så frisk som vore den skapad
först i denna morgonstund, ren som en kropp, hvilken nyss
stigit ur badet, och människorna se så glada ut, som om de
en gång för alla kastat af sina maror, och så goda, att man
är frestad gripa deras hand och tacka dem och le med dem.
Men det allra underligaste är, att alltsammans, naturen och
människorna, icke mera är detsamma som det varit förut
och senast i går, utan något helt annat, något som man
aldrig känt förut och hvars tusen oanade små hemligheter
man nu upptäcker och njuter. Denna värld, om hvilken
man för tolf timmar sedan visste allt annat än att den vore
den bästa af alla världar, är med ens vorden till paradiset;
och man själf lustvandrar däri som ett barn med nya,
obrukade sinnen. Man har vaknat upp till en af sina ”lyckliga
dagar”.
Hela denna process är fullständigt ogripbar, okänd, till
väsen och förlopp. Den har sitt upphof och den försiggår
så djupt i det omedvetna, att själfva dess resultat icke blifva
oss tillgängliga i annan form än såsom en allmän, oupplöst
förnimmelse, så allmän och så oupplöst, att vi icke ens förmå
säga, huruvida den är fysisk eller själslig. Vid andra
tillfällen kan den emellertid förlöpa annorlunda.
Det har alltid, så långt jag kan minnas tillbaka, ända
ned till mina första skolpojksår i lärdomsskolan, ofelbarligen
händt mig, när jag någon tid vistats i en stad, att jag begynt
känna mig otillpass, utan att jag vetat hvarför eller hur. Det
var en förnimmelse af tyngd, af olust, af nedslagenhet. Det
var min syn, som saknade något; det var min hörsel, som
icke var frisk; det var mina sinnen, som kände sig sjuka, och
min själ, som ej kunde andas; det var hela mitt väsen,
hvilket flög med tröttade vingar inne i sin bur. Gatorna
blefvo till långa hål, symboler af tomhet, trånghet,
orenlig-het; och människornas åsyn fyllde mig öfver bräddarna med
spleen. Så med ens, i ett enda sekundsnabbt ögonblick och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
