Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0’*.v 0 *-.. 0‘ -.. o ’ ..-o -...O 0 ••. O**..
Nu strålade vårsoln i hela sin glans öfver
Tuilerie-trädgårdens blommande kastanjer, öfver gnistrande vattenspel
och gröna gräsmattor med inväfda lysande vårblommor i alla
färger. En karavan af barnjungfrur, med barnvagnar och
sofvande små, hade ryckt ut att taga sitt sommarnöje i
besittning, blusmän läste sina tidningar i det fria, med en
vällustig förnimmelse af sommarvärmens första bad efter den
långa vinterkylan; lekande barn stormade åter af och an i
gångarna — och på bänken under Foyatiers Spartacus satt en
kvinna med parasollen uppspänd och ögonen uppmärksamt
riktade mot den sandade gången, som förlorade sig mellan
ett par gröna trädgrupper.
För henne var denna dag — den 13 april — den första
vårdagen.
Under de månader som gått, hade hennes yttre sinnen
varit döfvade. Hon hade gräft sig ned i ett sorgens ide och
legat där orörlig, känslolös. Då och då hade väl en tanke
spanat mot framtiden, men ingenting annat varsnat, än en
lång mörk väg att vandra — ensam — genom ett ödsligt lif.
Ångsten hade efterträdts af en hopplös förtviflan — sådan den
skeppsbrutne måste känna, då han undgått döden i böljorna
för att ensam vräkas i land på en obebodd ö.
Detta var så outhärdligt, att hon med längtan tänkte
tillbaka på orons och spänningens dagar och önskade, att hon
kunnat frammana dem på nytt. Dödsångstens skräck tycktes
henne intet mot den tomhetskänsla, den förnimmelse af
gränslös, obotlig ensamhet, som nu sänkt sin kalla skymning öfver
hennes tillvaro.
Under dessa månader hade hon genomgått krisen, som
hvar kvinna har att bestå, när hon med hjärtat ännu ungt
af längtan känner att hon aldrig skall bli älskad mer — en
höstbrytning, farligare, mer smärtsam, mer skakande in i
varelsens innersta fogar, än den omedvetna vårbrytningen
någonsin var. I denna höstens tid bränns hjärtat af den sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
