Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
febern och känslorna bli purpurröda, rostigt röda, eldgula,
blekgula som bladen i naturen, när den kämpar sin sista
kamp med frosten, innan den undergifvet böjer sig för den
ofruktbara vintern — sedan de sista, frusna bladen slitits af
och kastats till marken af höstens vind.
Mouche hade ännu icke fyllt sitt trettionde år; dess
svårare hade det varit för henne att tvinga sitt pockande hjärta
till undergifvenhet.
Men det var tvingadt nu. Det hade icke rört sig minsta
flyktiga fläkt af längtan inom henne från den dagen då hon
såg Heines själ försvinna i eld ofvan jordens blå. Hon visste
det: aldrig, aldrig skulle hon bli älskad mer, ty aldrig skulle
hon själf kunna älska mer. Hennes väsens alla möjligheter
hade samlats i denna onaturliga kärlek till en döende — hur
bittert ändå! Allt hvad hennes hjärta ägt af värme och
bördighet hade icke alstrat mer än en blodfattig orkidé, en fager
blomma utan doft, med sjukligt bleka färger, spirad ur ett
handslag mellan dödens svarta och lifvets hvita hand.
Och hon visste, att hennes framtid icke skulle bli annat
än en kruka kring denna vissna blomma, en urna i hvilken
detta minne långsamt skulle multna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
