Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvars namn hon bar; hon var femton år, då hon svor honom
evig kärlek; men en vecka senare såg han henne i skogen slå
armarna om halsen på långa Franz.
I det ögonblicket kändes det, som om hjärtat krympt
samman till en liten sten i hans bröst, men efteråt märker
han, att det i stället utvidgat sig, ty sedan blir där plats till
så många. Den sista af de många heter Ottilie Burmester.
Hon har varit en af de många och hon har blifvit den
enda. Just nu, då han tror, att hon svikit honom, förefaller
det i alla händelser så. Det är en kärlek, som börjat utan
illusioner, medan monsieur Burmester ännu lefde — den man
hon svurit evig kärlek; en återupprepning i mindre stil af
den gamla historien, med den skillnad att han själf öfvertagit
långa Franz’ lättsinniga roll i skogen. Men upplösningen blir
en annan, ty Burmester är död för ett år sedan och det
växer en myrten på grafven. Fantasien har flätat en
brudkrans af dess blad, och i dess krona ha illusionerna slagit
ner som flyttfåglar, sjungande om en ny vår och en ny
sommar. Det fladdrande lättsinnet har så småningom förfinats
till en varmare böjelse, och den bleka känslan har rodnat
till lidelse.
Därför känns lifvet i detta nu så frysande kallt och
därför är allt så mörkt omkring honom. Och därför bränna
tårarna under ögonlocken, fast de icke falla.
Ty han vet, att om Ottilie en gång lockats in bland
fåren, vänder hon aldrig öppet tillbaka till en man, som står
ensam och som hon hör alla fördöma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
