- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 20. August Bondeson ; Ola Hansson ; Sophie Elkan ; Axel Lundegård ; Daniel Fallström /
286

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

små varelser: — kvinnor. Och deras smekningar skulle
förtaga all kantig torrhet ur mitt lif.

Men nu!

Ensam. Ensam! Aldrig sol. Aldrig fri och enkel
naturlighet. Aldrig detta: det beror af mig att räcka ut min hand
eller låta bli. Med ett ord — det ligger tvång i min
ensamhet, och tvång hatar jag.

En son — en fosterbror — en vän — en hvad som
helst, men en man att dela intressen och sträfvan med! En
kvinna är ingenting af sig själf eller för sig själf.

Och jag är endast en kvinna!

Hon satt ensam och skref till honom ett bref, däri hon
frågade, om han önskade att hon skulle resa eller att hon
skulle stanna kvar.

Hon kände den ständigt gnagande smärtan i bröstet,
tomheten, däri hvart andedrag försvann utan att ge lättnad,
det stora, svarta djupet af lifsleda. Där låg öfver rummet
en stor, död, tung tystnad; bullret frän staden, vagnarnas
aflägsna skrammel gjorde den endast dess mer påtaglig.

Nu skulle det börja, detta som hon alltid fruktat, det
som hon från första stund vetat måste komma. Det hade
redan börjat: det gradvisa, förödmjukande nedsjunkandet
till likgiltighet och sedan motvilja. — Hade hon då icke ägt
kraft att bryta dessförinnan?

Dörren öppnades. Det var han.

Hon gick emot honom, hon lade sina händer på hans
axlar, och hon såg in i dessa ögon, som hon snart skulle
ha sett för sista gången. Hon log mot honom, men hennes
strupe sammansnördes af allt lefvandes ångest för att dö.
Hon höll sig på armslängd från honom och stirrade in i
detta ansikte med de skiftande uttrycken, de djärfva dragen
med deras grundton af själsadel och nästan kvinnlig vekhet.
Älska och dö, älska och dö! Hade detta varit lycka? Hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/20/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free