- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 20. August Bondeson ; Ola Hansson ; Sophie Elkan ; Axel Lundegård ; Daniel Fallström /
287

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.0" -.. 0 •.. O *... O -.-, o* -.. o* •..•O- .- O O* . O -.. 0 *-.. 0”*.. 0.

• ––––––––––––––––––––––––––––-—––––- -

log. Ja, ty hon skulle ju icke vilja ha det ogjordt; hon skulle
icke vilja börja sitt tomma, solskensfattiga lif från början,
äfven om hon då kunnat stryka denna smärta därur.

Hon kunde icke tala. Det var ett sådant jubel att se
honom, och det var en sådan ångest att dö.

”Hvad är det med dig? Du ser så underlig ut,” sade
han vekt, med sitt varma leende.

Hon andades djupt innan hon kunde svara:

”Jag blef så glad öfver att se dig. Jag hade längtat,
längtat så.”

”Längtat? Efter mig? Kan man tänka sig något så
dumt.”

”Ja, det är dumt. Men jag kan icke annat.”

”Hvad vill du mig då?”

”Bara se dig. Om jag sett dig en enda minut, är jag
nöjd, är jag glad för en hel dag.”

Där låg sol öfver hans ansikte, och stämman var mjuk,
som om han talat till ett kärt barn. Han drog henne till

sig, och hon lade sitt hufvud mot hans axel. De smögo

sig in till hvarandra att smekas och le mot hvarandra,
be-kymmerslöst barnsligt tillgifvet — tyckte hon.

Det var tryggheten af hans närhet, tryggheten af att
hvila sin vilja i hans. Det var att vara kvinna: älska och

ge. Hur kunde hon orka att spela komedien, när hon var

så trött. Han fick begära hvad han ville, bestämma hur
han ville. Med hela sin natur, med allt hvad hon ägde af
vilja och känsla och tanke var hon hans.

Som en lysmask glimmade den lilla lampan inne i
sof-rummet med blekt sken från höjden; eljest var där skumt.

Hon begärde intet. Hon fruktade. Det var hans närhet,
hans åsyn, hans ömhet hon åtrådde, hon skulle kunnat köpa
det med sin ära, sitt blod, med allt hvad hon ägde att ge.
Skilsmässan var döden, att se honom var att lefva, och hon
älskade lifvet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/20/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free