Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Roxane
TILL ROXANE.
Kritik på vers!. . . Ack nej, så är det ej, Roxane! —
därtill jag dig — Guds död! — för skön och själfull fann.
När du tog af din mask och stod där, ung som våren
och lika blond som den, med guldglans öfver håren
och himlens varma blå, som lyste ur din blick,
som herr de Bergerac jag sång i hjärtat fick.
Du födde den, Roxane. Om därför språket klingar
det var din fägrings glans, som skänkte orden vingar,
det var din stämma, barn, som, ömsom mjuk och rik
och ömsom lekfullt yr, gaf rimmen sin musik.
Vår nutids nyktra luft, med hvin af ångmaskiner,
den blåstes bort med ens — och doftande jasminer
i kvällen slogo ut omkring ditt röda hus,
där romantiken sjöng i natt och stjärneljus.
O, att så dikta få, med värjan vid sin sida
och svept i mantelns veck, de mörka och de vida,
med fjäder i sin hatt och sporre på sin fot
få kyssa ömt sin dam och sen gå döden mot.
O, tid af färg och lif, om ock af blod och tårar,
att jag är släkt med dig, hur ofta jag det spårar!
Din ljufva röst, Roxane, din fägring, underbar,
liksom ett stycke lif af döda drömmar var.
Så lys och blända då! — Snart gyllne bladen falla,
när genom parken drar oktobervinden, kalla.
Men säg — hvad gör väl oss, att allt blir tyst och dödt,
om blott vår saga skrifs på ett i gyllenrödt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
