Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heidenstam och Levertin : inledning af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som den foregående periodens stora skalder riktade till
Heidenstam med anledning af hans debut; Viktor Rydberg
såg med glädje detta tecken till ”befrielse från det ok, som
i tio år böjt den svenska litteraturens nacke mot jorden”, och
Snoilsky skref: ”Det är jämnt upp den märkvärdigaste
poetiska debut jag bevittnat. Mitt första intryck var
förvåning, att sådant skrifvits i Sverige utan att jag ännu hört
författaren omtalas. Skald är ni — en verklig och ursprunglig
— hufvudsaken är att ni öfverallt är er själf, att ert sätt
att se och känna ingenstädes påminner om förebilder.”
Nästan samma värme präglade de samtida realisternas
omdömen. Heidenstam kom som en främling, men han
vann hastigt vänner genom det älskvärda och soliga i sin
dikt. I trots af att han genast förklarade krig mot
gråvädersstämningen och fantasihatet i den realistiska konstteorin och
konstpraktiken, kom han inte i någon svårare polemik. Det
var också en underlig, kaotisk tid inom vår litteratur. I ett
årtionde hade lösen för de unga varit verklighetsskildring
och tendensdikt, men det äldre skedets män voro ännu
alltjämt verksamma i annan riktning. Realismen var
otvifvelaktigt den bärande strömningen, men ännu hade den inte
eröfrat den stora allmänheten, och mot 80-talets slut var det
otvifvelaktigt mera rörelse och oro, mera längtan efter nya
uppslag och friskare blod än rikedom på nya, betydande
verk. Det stilla och sömniga från föregående årtionde hade
gett vika för brus och storm, men Strindberg stod ensam
som förstarangsfigur, och man saknade storhet i det öfriga,
kanske ännu mer än skönhet.
Likgiltigheten bland publiken, afvogheten hos kritiken,
den hårda striden för tillvaron syntes Heidenstam till god del
förklara både gråvädersstämningen och det fantasilösa; först
med större oberoende och en varmare åhörarkrets kan dikten
få solljus öfver sig och låta inbillningen spela fritt. När han
vände sig till författandet af estetiskt program, var det honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
