Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Vallfart och vandringsår - Glada gudars hjälp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu skedde, hvad som annars aldrig skett.
Hon hann ej hviska, men hon sköt, hon drog
förtviflad vattendragarn in i kammarn.
Och vid den blixt, som i detsamma slog,
besåg han låga rummets kala väggar
och längst i hörnet i ett trebent ställ
den jättestora runda tegelkrukan
och flickans bädd: en matta och en fäll.
Hon själf var, full af ångest, i hans hälar,
drog dörren till, vred ifrig nyckeln om
och lyddes tyst, med hakan stödd på spaden,
om icke bagarn vaknat upp och kom.
När nu hon endast hörde hjärtats slag,
som nyss i gränslös rädsla nästan stannat,
och hörde folkets sorl och tärningskast
och åskans dofva skräll, men intet annat,
så fann hon alltihop så måttlöst löjligt,
att hon fick bita i sin hand för skratt.
Och på det hela, var det ej detsamma,
när ingen såg det, i hvad rum man satt?
Allt närmre rullade den dofva åskan.
Den kom med blixt, som vore dager ren,
och dån, som om ett jättelass med sten
af hundra hästar släpats fram i sken.
Kvarterets hundar tjöto hest. Man tände
de släckta oljolamporna i husen.
Och tramp af flyende, af män med sjuka,
med hustrur, barn och husgeråd och kruka
dog bort i hädelser och gråt af tusen.
Hvad var det om ej traktens gamla buse,
han, tempelstörtarn, som dref man ur huse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
