Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Vallfart och vandringsår - Djufars visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i detta Tanta lefde gamle Djufar.
Han var beryktad för sin tungas makt
att dikta långa österländska verser
i takt med danserskarnas muntra takt.
Han sjöng så vackert om sin stad, som låg
med hundra duftorn, torg och minaret,
att den som hänryckt ej sprang in i dansen
betäckte ögat med sin hand och grät.
En morgon tidigt satt han på sin tröskel.
Fast lågt stod solen var han redan klädd.
Då ropte alla flickorna vid brunnen:
”Nu diktar Djufar! Han har glömt sin bädd!
I afton kanske, när i haschischrök
på nakna fötter och vid flöjters låt
vi dansa slöjdans, att han sjunger visan
och lockar än vårt skratt och än vår gråt.”
Då sade Djufar: ”Har jag tid till sång?
Min tid är kort till ökengrafvens blund.
Jag har ej råd att för min sömn försumma
en sådan sval och ljuflig morgonstund.”
Då ropte yngsta flickan med ett skratt
och lyfte krukan på sitt svarta hår:
”Vår vän är alltför gammal till att dikta.
När fyller Djufar sina hundra år?”
Förbittrad steg den krökte gubben upp
och strödde trumpen bröd för sina dufvor.
Men när han såg kupolerna, som hvälfde
på stadens höjder som en klase drufvor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
