Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Vallfart och vandringsår - Djufars visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och såg kring slätten, klarnade hans min.
”Kom, barn! Om jag var hundra år och mer,
förmådde än min gamla tunga sjunga,
när från min tröskel denna trakt jag ser.”
Där blef ett jubel. Folket kom ur staden
och satte sig som kring ett lägerbål,
och deras trummare bar ut sin puka,
en fiskskinnsöfverdragen mässingsskål.
När musikanterna nu bildat ring
med flöjten lyft och lutan på sitt knä
och med sin smäckra, strängade rebabe,
hvars buckla sken af indiskt sandelträ,
och när vid danserskornas sakta dans
nu hvar kring deras panna fästad slant
begynte glindra som en liten gnista;
steg Djufar upp på brunnens låga kant.
Han drog en pappersremsa och en penna
försiktigt ur en aflång silfverslida
och knäppte upp sitt bläckhorn, där det hängde
i gula silkessnören vid hans sida.
Det låg ett sorglöst lugn på denna trakt,
på tystnadens beständigt tysta land,
på dvalans land, det tigande Egypten,
där själfva vattnet ljudlöst slår sin strand.
På deltas reflar sof en rad flamingos.
Ett fartyg sam på vattnets gula spegel
med akterhuset måladt grönt och rödt
och dref med floden utan rodd och segel.
Den gamle Djufar tog som en aktör
på brunnens kant högtidligt ut sitt steg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
