Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Vallfart och vandringsår - Djufars visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.O" -..O-...O"-.. 0 ’ ’ ..’Oo.
och mödrar lyfte sina barn i höjden
i väntan på hans sång — men Djufar teg.
Hans ögon vidgades och glänste under
hans panna, som var brun som mörknadt läder,
och i den ifrigt lyfta handen sken
mot kornblå luft hans pennas hvita fjäder.
Han rörde sina läppar tyst, och han,
som med sin vers och klangen af sin röst
så ofta lockat löjen eller tårar,
lät hakan långsamt sjunka mot sitt bröst.
Han vände sig från folket och betäckte
sitt hufvud med en ärm af sin burnus.
Han brast i gråt. Han lät sin penna falla
och gick tillbaka till sitt låga hus.
Då ropte närmsta flickan: ”Ganska sant
blef Djufar spådd, att diktens stora glädje
ej mer är hans.” — Den andra flickan gick
förgrymmad hem från brunnen, men den tredje
gaf musikanterna en vink och tog
hans pappersremsa, som låg våt af gråt.
Hon lyfte den och bar den, följd af folket,
vid strängarnas och pukans muntra låt.
Hon gick till stadens stilla helgedom.
Där fästes remsan i en pelargång,
och Tantas döttrar kysste den och mindes
i långa tider Djufars tysta sång.
Den ögats glädje österlandet skänker
kan ingen skildra i en skrifven rad,
men gamle Djufar målar denna glädje
i sitt af tårar vätta, tomma blad.
–––-*––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
