Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Dikter - Djäfvulens frestelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Verner von Heidenstam
Så ljudlöst skredo hans sockor
af persiskt gråverk, att blott vid hans gång
där ljöd en sakta och pinglande sång
från bältets kulor och klockor.
Han svarade: — Knappast jag selat mitt spann,
när alla redan mig lämna,
ty människosläktets ande är han,
hvars namn jag ej gitter att nämna.
Förborgadt, fördoldt och blygt som en mö
hans rike växer upp likt en ö,
där tusende skepp från stormig sjö
i löndom kasta sitt ankar.
Hvad äro profeter? En oblyg röst
som blottar de lyssnandes tankar!
Profeterna slå sig för panna och bröst.
Profeterna aldrig mig fällde.
Mitt löje klyfver isär deras bud.
Han är det förtegnas och blygas gud,
den gud som krossar mitt välde.
Snart har jag ej mer än andarnas bur,
än yttervärlden och plantor och djur.
Du straffar mig bittert, mästare.
Du är större än jag som frestare.
Du visar ej ängar med fågelsång,
ej maktens pannring med uddar,
ej guldets trollgård med vattusprång
och kvinnor på bäddade kuddar.
Du rifver ej tabernaklets våd
med ringar och tofs från sin spända tråd
och gör mig en pall af arken.
Du visar mig ödemarken,
de tysta grubblarnas stora värld.
Där skratta ej kvinnor, där sprakar ej härd;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
