Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Dikter - Jairi dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jairi Dotter
Ack, som ett hjärta längtar
hem till sin moders hus
allt hvad vi samlat trängtar
att försjunka begrafvet
djupt i det kaos, där färgen
klarnar till solars ljus.
Vi bli stormen på hafvet.
Vi bli stjärnan på bergen.–––
Mörkret, som steg öfver ängen,
tystade flöjten och strängen.
Vilsen ett berg jag beträdde.
Aldrig en morgon sågs ljusna.
Inga mossor beklädde
klippor, som hängde frusna
högt i stjärnkalla nätter.
Systrar! Då glänste ett sken.
Hon, till hvilken min lefnad
ropat på darrande knän,
stod ofvan drifvornas slätter.
Kjortelns töckniga väfnad
blåste med fållar, som brunno.
Foten mätte mitt öga;
höfterna redan försvunno
i det ändlösa höga.
Först från en topp jag såg
pannans fårade kupa.
Hättan om tinningen låg
blank som en vintermåna
öfver en ättestupa.
Håret, som börjat gråna,
syntes likt garn på en vinda
knutet om hättans rand,
moderligt räckt hennes hand;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
