Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Karolinerna - Det befästa huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jag begär inte att hans majestät skall begripa statskonst.
Men kan han föra troppar? Visar han verkliga insikter
vid en enda rencontre eller attaque? Öfvade och pröfvade
gamla krigare, som aldrig kunna ersättas, offrar han dagligen
för en fåfäng bravoure. Skola våra män storma en mur,
anses det för öfverflödigt att de binda sig skyddande
risknippor eller skärmar, och därför bli de också ömkeligen
massakrerade. Öppet sagdt, mina gunstiga herrar, en
studiosus upsaliensis kan jag förlåta månget pojkaktigt streck,
men jag fordrar annat af en fältherre in castris. Det leder
sannerligen ingen till båtnad att sköta en affaire under en
sådan herres kommendering.”
”Också,” svarade Piper, ”inkommoderar hans majestät
för närvarande icke herr generalen med några tyngre befäl.
I början innan den ena hunnit att utmärka sig mer än den
andra gick allt bättre, men nu får hans majestät gå omkring
och medla och förlika med ett fjolligt småleende, som kan
komma en att rasa!”
Han höjde armarna i vädret med en vrede, som förlorade
all sans och måtta, oaktadt han var alldeles enig med
Lewen-haupt. Medan han ännu talade, vände han sig om och gick
häftigt sin väg till de inre rummen. Dörren föll igen med
en sådan skräll, att Rehnskiöld fann sig än mer uppfordrad
att hvissla och gnola. Om han endast hade velat säga något!
Men nej, det gjorde han icke. Gyllenkrook, som satt vid
bordet och granskade uttågssedlar, var glödhet i ansiktet, och
en liten torr herre vid hans sida hviskade honom ettrigt
i örat:
”Ett par diamantörhängen åt Pipers grefvinna skulle
kanske ännu kunna hjälpa Lewenhaupt till nya anställningar.”
Om Rehnskiöld nu hade slutat att hvissla och gnola,
skulle Lewenhaupt ännu kunnat bemästra sig och taga upp
den pappersrulle, som han bar under rocken, och sätta sig
vid bordsgafveln, men i stället blef den vördnadsbjudande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>