Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Karolinerna - Det befästa huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sacker. Redan att från ers majestäts kvarter rida hit in till
staden med så liten betäckning var ett vågstycke.”
”Å! Lappri! Lappri! Excellensen skall göra som jag
har sagt. Någon af de närvarande generalerna, som är ledig,
kan också sitta upp och taga med en man af sina.”
Lewenhaupt bugade.
Konungen betraktade honom en smula villrådigt utan
att svara och blef kvarstående på golfvet, sedan Rehnskiöld
skyndat ut. Ingen af de andra i ringen ansåg det tillbörligt
att bryta tystnaden eller röra sig.
Först efter en ganska lång stund bugade konungen sig
åter för hvar och en särskildt och gick ut i det fria.
”Nå?” sporde Lewenhaupt och klappade fänriken på
skuldran med sin återvunna naturliga godmodighet.
”Fänriken skall följa med! Det är första gången fänriken stått
öga mot öga med hans majestät.”
”Jag hade inte väntat mig honom sådan.”
”Han är alltid sådan. Han är för konungslig att befalla.”
De följde efter konungen, som klättrade öfver vagnar
och stupade djur. Hans rörelser voro viga men aldrig snabba
utan måttfulla och ganska långsamma, så att han aldrig ett
ögonblick förlorade sin värdighet. När han slutligen banat
sig fram genom trängseln i stadsporten, steg han i sadeln
med sina följeslagare, som nu voro sju man.
Hästarna snafvade på isgatan, och några störtade, men
Lewenhaupts invändningar lockade endast konungen att än
hjärtlösare bruka sporren. Lakejen Hultman hade hela natten
läst högt för honom eller berättat sagor och slutligen narrat
honom att skratta vid den spådomen, att hade han icke af
Gud uppsatts till en konung, skulle han hela sitt lif ha
blifvit en människoskygg kammartrampare, hvilken uttänkt
mycket underligare verser än salig Messenius i ”Disa” på
Bollhuset, men framför allt de väldigaste kämpakväden.
Han försökte tänka på Rolf Götriksson, som alltid själf red
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
