Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svänga på kroppen för att kunna gå, men det var nu hans
natur, och det föll honom icke in att skratta åt den ludna
best, som grinade mot honom i vattnet, när han böjde sig för
att fylla sin getskinnssäck.
Människoaporna bekymrade sig ej heller stort om honom,
ty de visste hvem han var och voro förtrogna vänner med
honom, utan sedan de en stund hade följt honom med sina
tindrande ögon, vände de sig åter mot månen.
Så länge solen ännu stod på himmelen, hade deras
sinnesstämning växlat mellan vrede- och kärleksrus, mellan
illmarig ysterhet och trumpenhet, men liksom de spridda
skogsbäckarna runnit samman till en damm, hopflöto nu de
stridiga känslorna till något, som på människors språk skulle
heta vemod. De höjde ena handen mot månen som till
omedveten besvärjelse eller åkallan och i den ställningen förblefvo
de sittande långa stunder, så att endast ögonlockens plötsliga
rörelser förrådde att de voro lefvande varelser. De voro
heller icke ensamma i sin tillbedjan, ty när månen skiner,
sofver ej skogen som vid djupt mörker utan halfdrömmer i
omtöcknad dvala. Hvart träd känner dagern på sina löf och
fylls af en förtunnad ljusning. Allt det, som människan
sjunger vid lyran och altaret om stjärnor och gudar, om
kärlek och sorg, det börjar då att födas och röra sig i de
två blåbleka strålar, som lysa in under djurens pannor.
Därför medförde nu icke heller natten sin vanliga stillhet. Det
prasslade under buskarna och i sanden. Ormarna lågo icke
hårdt sammanringlade som annars utan mer utsträckta, små
fingerslånga ödlor letade sig fram på stenarna, men endast
ett litet stycke, och blefvo sedan liggande alldeles stela med
hufvudet lyft rakt uppåt, och i ödsliga klyftor samlades de
vilda hundarna till stora flockar, som beständigt voro i rörelse,
liksom i dans. Stirrande på månen tjöto och skällde de med
en sådan klagan i rösten, som hade de anat alla olyckor och
allt ondt, som skulle komma öfver jorden intill tidens ände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
