Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lades och stötte med sina trädgrenar på de dödade kentaurerna,
som så hastigt förvandlades under solen, att de redan lågo
där som bruna högar af multnande skor och lädersadlar.
”Frukta dig inte, Forkys,” sade Herakles och lyfte upp
satyren på kentaurens rygg. ”Nessos skall simmande föra
oss till hafs, och efter du visade mig vägen skall du få följa
med mig hem och vakta mina bikupor.”
Han grep kentauren vid hans man och virade den om
handen, När de på bergets andra sluttning kommit ned till
sandstranden, där hafstångens små luftblåsor smällde under
deras fötter, ledde han honom ut i vattnet och tvang honom
att börja simma.
Hafvet var stilla och natten blef dimmig. Ganska snart
sågo de sig dock omgifna af spridda bloss, som svängdes i
töcknet, och de snärjdes i ett nät, hvilket starka armar som
bäst höllo på att hala in. Barkflötena hängde som seldon på
kentaurens länd, ålarna som fastnat i maskorna stänkte vatten
öfver honom och när männen i båten fingo den tunga fångsten
under relingen, grepo de efter yxorna och trodde att det var
en trehöfdad hydra, som fastnat i deras don. Den gamle
fiskaren, som med ett segelstycke öfver nacken böjde sig
fram och lyste med fyrstickan, höll dem dock tillbaka med
ett rop af häpnad och igenkännande, ty han hade förr på sina
färder träffat Alkmenes son, och alla fingo nu brådt att räcka
Herakles och satyren sina grofva händer. Nessos’
gikt-slagna ben voro så stela, att sjöfolket måste förbarma sig och
taga honom ombord med de andra, och glad öfver sin
räddning och dubbelt ifrig i sin längtan, grep Herakles själf en
af årorna, men den sprang genast i bitar. Glödpannan blef
då tänd under väntan på vind och skepparen gned hjälten
med sin båtmatta, men den var så liten och full af fjäll, att
aldrig hade en våt människa blifvit torkad med en orenare
trasa.
Först efter många faror landade ändtligen alla vid Hellas’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
