Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon stirrade på honom. — Och hvad vet du om
Herakles, min make?
Satyren tvärstannade midt i klättrandet, ty han hade
helt och hållet glömt hvarför hon skickat bort honom, och
nu kom han med ens ihåg både det försummade ärendet
och förbudet att någonsin visa sig inomhus. Han lade ned
de spetsiga öronen och i ett ögonblick halkade han utför
hela trappan ända till det nedersta steget. Där satte han sig
och strök sig under skägget.
”Du skall inte harmas på mig, min goda husmoder,”
sade han, ”men när jag kom ut i skogarna, glömde jag
alldeles, att det var Herakles jag skulle söka. Jag stötte
nämligen på en tokig törnskata som hoppade från buske
till-buske och vippade och visade mig sin rosenröda mage och
trädde upp flugor på hagtornstaggar och skrattade som en
rapphönstupp och smackade som en ekorre och härmade till
sist klapprandet af mina egna klöfvar. Just då jag var nära
att fånga den lilla gycklerskan i vingpennan, trampade jag i
busken på en yrvaken nymf. Först blef hon ond, Deianeira,
ännu mycket ondare än du är nu, men hon lät tala med
sig och lofvade slutligen att jag skulle få stanna hos henne,
om jag först skaffade henne ett af hvitgamens ägg.”
”Och under tiden satt Herakles’ husfru och väntade.”
”Tiden skulle ha blifvit dig kort, min stränga husmoder,
om du bara sett mig. Jag klättrar bättre i berg än i dina
trappor. Skogen var så tät, att vi måste krypa under
grenarna, men min hvitaxlade nymf visade mig, hur jag skulle
leta mig fram till klippväggen, och med armen om en
fast-kilad sten hängde jag snart öfver forsen alldeles invid redet.
Där satt den ohyggliga fågeln, gröngul om kinderna, och
ur näsborrarna droppade en vätska, som luktade lik. Först
när han så länge oafvändt hade betraktat mig, att de dystra
ögonen började rycka af trötthet, utstötte jag plötsligt ett
så genomträngande skrik, att han i häpnadens förvirring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
