Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Skogen susar - Herakles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’Ar
bredde ut sina dånande vingar. I detsamma stack jag hastigt
handen i boet och grep mellan mosstofvorna ett af de
smuts-hvita äggen. Sedan släppte jag mig ned i murgrönan med
en sådan brådska, att jag redan var försvunnen, innan odjuret
hann att hugga efter mig. Det var en stor bragd och
nymferna sätta pris på ett sådant ägg, ty om de torka det i
solen och sedan en mörk natt oförmärkt kasta det i herdarnas
eld, flammar den upp med så grön låga, att herdarna ta till
flykten. Och då kunna de yra nymferna plocka till sig deras
getostar och mjölkbunkar.”
Deianeira vred händerna af harm och otålighet, men
hennes röst blef bedjande.
”Hvad skall jag gifva dig, satyr, för att locka dig att
betjäna mig? Önskar du guld?”
”Ack, Deianeira, hvad skulle vi bockfotingar med ditt
guld, om vi också finge båda händerna fulla? Ingen nymf
frågar därefter och ingen hvitgam och inte ens den dummaste
sköldpadda. Men för ditt bekymrade anletes skull vill jag
försöka att bättre lägga dina ärenden på minnet, ty att se
tårfyllda människoögon, det går öfver mina krafter.”
Glad att med beskrifningen af sina äfventyr ha listat
sig från straff, var han efter de sista orden icke sen att,
springande och halkande på stengolfvet, skynda ut i det fria.
En stund dansade och spelade han med herdarna, som om
ingen sorg hade funnits, men så tog han sig om hufvudet
och försvann åter i skogarna.
Deianeiras lugn var borta och hon kunde ej längre
förställa sig. Hon löste tyget ur väfstolen och sömmade ihop
våderna till en lång skjorta med öppna ärmar, men sedan
blef hon rädd för ensamheten och satt mest vid härden hos
Alkmene och de andra spinnerskorna.
Ett halft år förgick, utan att hon hörde något om satyren,
och hon upphörde att räkna dagarnas namn och att hoppas
på honom. Blek och ut vakad kom hon hvar morgon till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
