Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Bjällboarfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långskaftade kors stodo utefter väggarna både inne och
utanför och voro i stor mängd faststötta i torfven ofvanpå taket.
Många hundra sådana kors voro också nedstuckna rundt
omkring i den mörka mojorden, så att stället, omgifvet som
det var af en karg obygd, liknade en dyster kyrkogård. Det
var de kors, som vägfararna hade burit framför sig genom
Tiveden till skydd mot hedniska makter.
Hulf Skumble, den gamle bergmästaren från Ingrid
Ulfvas tid, bodde sedan många år med skogsgångarna inne
i Tiveden utan att vilja se några andra. Han stödde sig på
kryckor och gömdes nästan under sitt hvita skägg och hår.
Det var en sägen, att den sista jätten ännu lefde i det närmsta
berget. Natten före drabbningen vid Hofva hörde Hulf
Skumble ett häftigt stenregn. När han tittade under dörren
framför sin klyfta, trodde han sig se, hur jätten låg uppe i
bergsskrefvan och räknade in sina hvita getter. Ju längre
jätten fortsatte att räkna, dess mer blåste han upp sitt hufvud.
Slutligen var det större än de största klippblocken omkring
honom. Men så snart han hade räknat den sista raggiga
geten, släppte han ut luften genom näsborrarna, ända till
dess hufvudet föll ihop som en påse af sladdrigt tyg. Och
då drog han sig in i berget efter sin hjord.
Nästa dag tog Hulf Skumble sina kryckor och gick ut.
”Hur länge jag än bor här, lär jag mig ändå aldrig att
hitta,” sade han. ”Hvar dag upptäcker jag svarta tjärnar,
som jag aldrig fiskat i, myrar, som jag aldrig vetat om,
örter, som jag aldrig plockat. Där hvar afton en så stor
hjord af getter går fram, måste det finnas ett ställe, på
hvilket all ungskogen är bortbetad och bara högskogen står
kvar. Och där bör det också vara utrymme för oss
skogs-gångare att samla och rusta oss.”
Han fortsatte därför sin vandring rundt berget, som
helt och hållet bestod af mossiga, hoprullade block. Alldeles
som han hade förmodat, kom han också in under sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
