Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Bjällboarfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jättefuror, att han aldrig hade drömt sig slika träd. Stället
tycktes honom mindre likt en skog än en oändlig hall på
skyhöga stöttor. Inga djur kunde han upptäcka, inga myggor
eller flugor, ingenting flygande och lätt, ingen solglimt, knappt
någon grönska. Åt alla sidor syntes bara grått och grått.
Den barriga marken var jämn och slät som ett golf, men i
höjden brusade det och dånade i kronorna, som knöto sina
rödaktiga armar och brottades. Det var dock så högt dit
upp, att suset ibland föreföll helt aflägset, och nere vid
marken var det stilla.
Han andades djupt i högtidlig glädje och ropade några
gånger till tecken åt de andra. Det gaf eko som i en stensal.
För att icke förvilla sig släpade han en gren efter sig,
som skrapade upp en fåra i den på undersidan fuktiga och
mörka barrmattan. Det var godt rum mellan stammarna,
och då han hade fortsatt ännu ett stycke framåt, fick han
oförmodadt syn på en källa. Här låg solen in, och här var
icke lika ödsligt. När han makade med foten bland
blod-näfvorna och älggräset, fann han, att källan hade räta och
jämna bräddar med små stenskärfvor inmurade af
människohand. Det stilla och rena vattnet var så klart, att han kunde
se en offerpenning, som stack upp mellan barren på botten.
Men då han räckte ned handen för att dricka, drog han den
tillbaka för den spegelbild, som visade sig öfver hans skuldra.
Han vände sig häftigt. Kryckorna hade han släppt, stödd
på dem endast med armvecken, och han böjde hufvudet.
Han stod framför guden Ti, som de andra skogsgångarna
i mansåldrar letat efter utan att någonsin lyckas hitta.
Beständigt hade de likväl sagt hvarann, att han ännu måste
finnas kvar på något gömdt och bortglömdt ställe i sin skog.
Det var en alldeles öfvermossad stubbe med kornblå
hvassa spetsar och omgjordad med ett järnband för att icke
falla isär. Ofvanför bältet var upptäljdt en mun, som såg
ut att ha flera rader af sneda och maskfrätta tänder. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
