Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Bjällboarfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kastades i källan, sjönko de genast och blefvo liggande på
botten stora och klara och utan att blinka för elden.
Då grepos alla, både kvinnor och män, af yrsel och
svingade blossen upp mot nymånen, och häst efter häst blef
framledd och offrad under besvärjelsesång. Blodet ströks på
trädstammarna och flöt åt alla sidor i mossan. Ingen
tvekade längre, att icke de gamla växtandarna nu i Sankt Hans’
tid, då allt grodde och spirade, skulle upptaga en sista
för-tviflad strid och i natt korsa sina mariga spjut med riddarnas
svärd.
Slipdonen framtogos, och skogsgångarna hvässade sina
yxor. De voro illa rustade, många utan brynjor och ingen
med stålhufva. Men de visste sedan gammalt, att skogen
säkrast försvarades genom att förvirra den inträngande hären
och sprida skrämsel. Därför flådde de offerhästarna och
lindade in sig i deras hudar med den blodiga sidan utåt.
Hästskallarna, som de också togo huden af, höllo de öfver
sig på stänger. Andra sleto upp sin skjorta ända till nafveln
och målade ett grinande ansikte på bröstet och magen. Sedan
kastade de öfver sig kappan, så att de sågo ut som
kring-hoppande stora hufvud. Detta hade deras föräldrars föräldrar
lärt af finndvärgarna, som stridde på det sättet i den tid,
då tuppen ännu allmänt dyrkades som gud. Det var långt
före Tor och hästguden.
Några bondemän kommo springande på det hvassa barret
med små korta steg och krokiga knän, barfotade, barhufvade
och tomhändta.
”Hertigens folk syns redan ute på myren!” ropade de.
”Hela Valdemars här är slagen vid Hofva! Vi äro förlorade!”
Det prasslade och smällde mellan grenarna i den förut
tysta ödemarken. Uppskrämda fåglar och räfvar flydde förbi.
En fårskock rusade fram med långa språng, följd af en brun
ko, hvars skälla pinglade ursinnigt.
Skogsgångarna förstodo, att fienden var alldeles inpå,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
