Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Bjällboarfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitter en träplugg. Hårdt sitter den, men nu ger den i alla
fall vika, och nu skola ni få höra.”
Han täljde en stund i pluggen, ända till dess han
förvandlat den till ett munstycke. Sedan satte han hornet till
läpparna och blåste.
Först kom det bara ett sakta hväsande ungefär som från
en ödla, som väcktes ur en lång vintersömn men helst kände
sig hågad att fortsätta den. Då försökte han för andra gången.
Och då hördes ett smeksamt och sorgesamt sjungande, som
när dvärgarna fordom i högen lekte med sina hustrur och
döttrar och läste sejd öfver dem för att få dem tillgifna.
Han insöp ny luft i lungorna och lyfte hornet ännu
en gång. Då begynte det hvissla och skria, först som ett
djurläte men sedan som ett oväder. Nu hörde han att skogens
alla hemliga makter vaknade för att upptaga striden. Hans
fromma löften och kärlekstankar voro för ett ögonblick sopade
ur sinnet, och han glömde till och med att vakta öfver Yrsa-lill.
Han var åter besvärjaren från fordom. Skogsgångarna
omkring honom böjde sig som under ett hårdt vindslag och
stämde i med ett förfärligt härskri. Ett rop på hafvet flyger
bort, men här lät det som hade de begrafna i en kyrka ropat
af fasa. Och nu framstörtade hela spökhären af hoppande
jättehufvud och grinande hästskallar, och bakom följde i tät
fylking krokarna, som skulle draga ryttarna ur sadeln, och
bredyxorna, som skulle klyfva deras hjälmar. Spikklubborna
svängdes, spjuten stungo, och länge behöll valdemarsfolket
öfvermakten.
Men då strök en grå rad af helt och hållet järnklädda
män fram vid ena sidan som en rad af ulfvar.
De sträckte sig utefter marken. De togo höga språng
framåt, trots den tunga rustningen, och alltid träffade deras
svärd. Ingen kunde motstå dem. Yxorna slogos ur händerna,
spikklubborna slungades upp i luften, pilar och spjut brötos
mot deras brynjor som vass. Men när de stötte på en åldring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
