Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Bjällboarfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och det stack i ögonen, så att det var svårt att sikta. De
sista förföljda af hufvudskaran från Hofva kröpo bakom
ängsullen med bågen på ryggen utan att skjuta och flydde
sedan uppåt Närke. Men de, som hittades i träden, skötos
som fåglar. Kvinnorna däremot blefvo hopsamlade i en flock
och ridderligt skonade och vaktade. Platsen omhägnades med
skinnsnören.
När Gistre såg, att hans älskade Yrsa-lill var räddad och
i bättre förvar än hos honom själf, gaf han sig ingen tid
att grubbla på ödets envisa lek med hans lycka, utan kastade
sig på en herrelös häst och red det fortaste han förmådde
på stigarna till Ramundeboda.
Slutligen urskilde han mellan tallarna de många hundra
svarta korsen vid kapellet och steg af.
Där var en öppen gräsvall mellan själastugan och
bodarna, och drottningens tärnor höllo på att bränna
svartkummin och enris mot myggen. Själf satt hon i gräset bredvid
elden och lekte schacktafvel med den tyste Folke Algotsson.
Valdemar låg utsträckt på hennes kjortel med fotterna bland
tusenskönor och Jungfru Marias nycklar. Karga och dystra
obygder bredde sig åt alla sidor, men här i sänkan blommade
ändå en yppig vår. Slån och lönnar voro ännu sållade med
hvitt och honungsgult. Nedanför de nyutslagna hasslarna,
där solen sken in, var det blått af styfmorsblommor, och
nagelörten tecknade sina små hvita kors på klippmossan.
Drottningen hade vägrat att vara skild från Valdemar
i farans stund, och den mandeldoftande vårluften förde med
sig en fläkt af försvunna dagars makliga ro.
Rundt omkring sof hans vakt med solbrända ansikten
och händerna under nacken. Lagman Algot, som skyndat i
förväg till Ramundeboda för att möta konungen, var den
enda, som satt upprätt och vaken. Med fingret ritade han
upp i gräset traktens skogar och vattendrag, men Valdemar
slöt ögonen. Hvad brydde det honom att gifva akt på kullar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
