- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 21. Verner von Heidenstam ; Oscar Levertin /
183

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Tankar och teckningar - Om svenskarnes lynne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skottet vid Fredrikshald bultade åter republiken på rikets
port. Den hängifvenhet, som många svenska konungar
förmått väcka, har påtagligen mer framkallats af deras
personliga egenskaper än af kronans glans, och en andligt och
kroppsligt underlägsen furste skulle än i dag möta samma
ovilja som fordom Kristofer af Bayern. Både i Danmark
och Norge skymtas ofta bortom dagens fejder en naivare
tillgifvenhet för regenthuset såsom sådant än hos oss. Vid
den senaste silfverbröllopsfesten i Köpenhamn flammade på
mången småborgares transparang ett: ”Gud välsigne vårt
älskade kronprinspar!” Något dylikt skulle alldeles icke
ligga för stockholmarne. En framstående norsk målare
skildrade en gång i ett stockholmsbref en droskkusk, som ideligen
talade om kungahusets medlemmar med titeln deras
kungliga högheter o. s. v. Droskkusken var utan tvifvel en
förklädd kammarjunkare, ty utom vid tilltal användas dylika
titlar endast inom hofkretsar och ej heller ständigt där,
all-denstund den svenska hofetiketten är synnerligen otvungen
och fri. Den, som söker en strängare, får uppvakta i
Amalienborg. Dessa smådrag anföras endast för att påpeka, hur
genomgående grannfolken missförstå svenskt lynne och hur
föga de känna det.

Med större fog kunna de kalla svenskarne ett
ämbets-mannafolk, ty ämbetsmännen lyfte redan tidigt hufvudet högt
och samlade makten på sitt bord. Till och med inom rent
andliga uppgifter såsom inom forskning, vitterhet och konst
medför en ämbetstitel än i dag en viss oantastlig auktoritet,
som vore snillet ett gifbart privilegium. Hvad är då en
ämbetsman? I vanliga fall en person som behöfver en
anställning för att kunna lefva och följaktligen ingenting
märkvärdigt. Emellertid kan den själfdisciplin och måttfullhet,
hvartill han blir nödgad, omöjligt frånkännas civilisatorisk
betydelse. Till och med i östligare riken, där han förvandlas
till en blodsugare och ej ledes af skandinavens ansvarskänsla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/21/0188.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free