Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Legender och visor - På judiska kyrkogården i Prag - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Epilog
Där ej med sommarns löften gäcken
den döda ro, som vunnits ren.
Ej blommor lägg som kärlekstecken
på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!
% %
EPILOG.
Min dikt är svart med purpurröda sömmar,
men vers är ord, och ord är känslans skugga.
Ballad, hvad dina strofer äro njugga
mot vårens längtan och mot sommarns drömmar.
Det midnatt var. Jag sprang mot dödens vatten
och ropade Alceste.
Snart stod jag strandens vass och vide nära,
men stum och mörk ikring mig tyngde natten.
Som från en slocknad fest
brann öfver bleka pilar månens skära.
Till säfven hördes böljan budskap bära,
men ingen stämma bragte bud till mig.
Från dödens slutna rike för ej stig,
hur stark vår längtan är och våra drömmar.
Det morgon blef, en morgon utan henne,
då solen isadt sken,
jag sorgens stunder till ett pärlband trädde
med svarta pärlor och med djuprödt spänne
af minnets ädelsten.
Men hur de svarta länkarne jag redde,
dock aldrig öfver dödens vatten ledde
min längtans ked. Städs brast den i min hand.
Ej kedja smids, som når till dödens land,
hur stark vår längtan är och våra drömmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
