Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Dikter - En båt med blommor - Det ensamma ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu slottets spira, parkens poppelkrona
ren töcknet höljt. Hvarthän då bär oss båten?
Ty tornets klockor jag ej mer hör tona.
Mot hvilken okänd ocean går stråten?
Ack, är min hand så kall som din? Så domnadt
mitt leende, som det jag svagt ser smeka
din slutna mun? Säg, är då allt fullkomnadt
och vi fått sluta sörja, sluta leka —
ej någon klocka jag hör längre tona.
I svarta mörkret står nu allt begrafvet.
Nej, intet afsked, intet tack, du kära!
Vi skiljas ej, som förr, på dunkla hafvet
mitt hjärta skall ditt hjärta vara nära
och samman segla vi i natten, samman,
mer oupplösligt än oss världen unnat.
Den stund, som släcker sista stjärneflamman,
beskär en högre fröjd än lifvet kunnat —
en båt med blommor glider ut på hafvet —.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
