Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Kung Salomo och Morolf - Sagan och sångaren - Salomo om sin och Morolfs sång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bitter kunskap om själar och lagar,
vägande världen på vishetens vikt,
konungaklokskap från bibelns dagar,
stämningens solspel och stundens bikt,
lifshymn som jublar, dödshymn som klagar,
breda i sagan skiftande skikt.
— Själf är jag både visdom och dikt.
Guldet är smält ur gamla deglar,
skriften själf jag tolkat och tydt.
Urgamla namn och urgamla läglar,
lifvet, vinet med eget jag bytt.
Egna dragen i dikten speglar
silfverspegeln från värld som flytt.
— Själf är jag både förgånget och nytt.
Måttlös är människohjärtats trånad.
Ingen synrand är den för vid.
Sägnen börjat sin gyllene spånad
borterst i myternas morgonfrid,
spinner den hän mot den okända blånad,
tagande bortom vår stjärngräns vid.
— Själf är jag forntid och kommande tid.
* * *
SALOMO OM SIN OCH MOROLFS SÄNG.
Att folket älskar Morolfs sånger,
men finner främmande och tunga
och föga glada Salomos —
jag väl förstår. Jag många gånger
själf drömt få som min broder sjunga.
Hans sång är lik ett fågelbos.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>