Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Rokokonoveller - Ur ett hjärtas dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur ett Hjärtas Dagbok
stad långsamt arbetade mig fram från trivialen till storskolan,
eller från min älskliga lilla syster Sophie-Ulrique, som var
så oskuldsfullt yr som en kvittrande siska. Men nu har hon
liksom han lagt af de jordiska banden, och njutande
förklarade hamnars sällhet nedlägga de för oss i Herrans
boningar sina förböner. Ensamt du lefver, vördade moder,
som jag i dag efter fem års bortvaro och ensamhet i
Stockholm åter fått trycka mot mitt af sonlig kärlek fyllda hjärta!
Hulda försyn, hur innerligt vill jag ej tacka dig, att mina
fingrar åter fått släta hennes vördade grå hår under den
gammaldags redbara bindmössan! Och medan visaren som
en sömnig kvällens insekt långsamt flyttade sig på urtaflan med
de förrostade loden, och aftonrodnadens ljus pekade ut hvar
liten rynka i min hand och hvar åder i det gröna lindblad,
som jag lade till ett souvenir i den dödes bibel, talade mitt
hjärta om lyckan att få vara under hemmets tak, långt från
gatans kvalm och kollegiernas intriger, och din närvaro, o
moder, fyllde mitt hjärta med helgelse.
Nu har du redan gått till hvila, trött af rörelse och
glädje har du insomnat på ditt örngott med välönskningar
för din son på läppen, och jag sitter ensam, sedan jag ätit
min frugala aftonvard af den läckra, hembakade bullen och
den rara kvällsmjölken, såsom när jag var liten, ensam med
min bok och dig, o eviga Natur! Men hvilken bok är ej
mitt sällskap! Orden brinna som eldstungor i skymningen.
Dyre Werther och Lotta, jag följer edra vandringar och
jag gråter, fuktande dessa blad med min medkänslas tår.
O, huru kämpade ni icke med lidelsen ! Hvem är den förvetne
liken, som vill kasta första stenen på eder och med fingret
mot sitt bröst säga sig själf oskyldig? Ej ens
själfrättfärdig-hetens egen röst skulle drista antasta er hårdt sonade ömhet,
och hur mycket mindre då jag, som ständigt ber och traktar!
Dock tyst därmed i kväll! Knorriga mask, vill du då evigt
i ditt raseri anklaga Den Allgode, som är alla varelsers urhaf?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
