Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Rokokonoveller - Ur ett hjärtas dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t*- ■ ■"■■■’ ’ ■ ... ■ ................................... ■ ■ " ’ .... i ■ ■ ■•
Oscar Levertin
Tygla din åtrås buller och bringa i rördt tackoffer Herren
din hyllning. Och när det blir kväll och himlen bleknar öfver
trädens toppar och daggen åter lifgifver hvarje af solens hetta
torkad stängel, fall på knä och låt naturens mildhet
öfver-strömma dig. Se, tyst blir nu hvarje fågel på sin nattkvist,
blif då stilla, mitt hjärta — också du —
2 sept. 1794.
Tidigt före soluppgången, då ännu natt täckte allt och
imman fuktade mitt fönster, vaknade jag upp, säll och glad,
stärkt af en fridfull slummer, och drog på mig det dagliga
lifvets kläder, för att ute högt på bergkumlets tinne, där
jag som gosse lekte fågelskytt med båge och snöre, hälsa
solens uppträde och med de enkla och osminkade ord, som
andakten kan pressa fram ur ett öfverfullt men ej brottsligt
eller orent hjärta, lofsäga dess ljus och framstamma
Skaparens pris.
Försiktigt, för att ej väcka den gamla, smög jag mig ur
vår koja, och luften mötte mina steg, kall och frisk, vidgande
lungorna och renande anden. Öfvermannad af tanken om
världsalltets storhet och älskande allt intill krypet, som min
sko undvek för att ej lemlästa eller skada, följde jag den
lilla gångstigens slingringar genom täcka dälder och gröna
dungar, uppför skogssluttningen, till dess jag nådde krönet,
just i samma ögonblick som dagens gud slog åt sidan
morgon-rodnadens sparlakan och steg fram bländande och hög.
Vattnet i den lilla bäcken bredvid, som legat grått, sken som
blankt guld, fåglarna prisade Välgöraren med innerliga och
oskuldsfulla tackkväden. jag kände tårarna tillra utför mina
kinder, jag föll på knä på den grå stenplattan, andäktigare
än på ett tempelgolf, och jag tillbad!
Sol, ljus, urtidens och evighetens himmelska fackla, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
