Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Rokokonoveller - Ur ett hjärtas dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur ett Hjärtas Dagbok
segel och dressla garn. Många hade det tyngre, och med
sprucken stämma sjöng han ännu visan:
»Kan en svensk försumma
att i drabbning gå,
när en älskad trumma
ropar, knekt, gå på!»
allt under lifliga eder öfver dem som drogo blå rock öfver
grön tröja.
Rörd öfver så stort tålamod och så from och ädel
under-gifvenhet slöt jag den åldrige hjälten i min famn och tryckte
fem riksdaler i hans hand, tackande försynen, som förunnat
mig att begynna min söndag med en god gärning och att
kunna hugsvala en nog plågad medmänniskas tillvaro. Men
nu begynte klockorna ringa mildt och högtidligt i den klara
höstluften alldeles som i min barndom.
Det var kyrkdags. Mitt tempel för Skaparen är hela
naturen, och i det är hvarje koja, där dygden lyser, ett
bönkapell, och ofta nog synas mig predikanternas ord kalla
åtminstone för mitt fåvett, som endast kräfver hjärtats rörelse.
Men i dag, älskade moder, skall du ej ensam sätta dig i
din bänk och ej ensam minnas de dagar, då den sälle
förklarades fötter trampade orgorna.
Stödd på din sons arm skall du gå in, och vi skola båda
höra de gamla psalmerna brusa. En gång få vi höra honom
spela de högre sfärernas harmoni med deras oanade skönhet.
Jag går att hämta dig till kyrkan, moder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
