Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Rokokonoveller - Ur ett hjärtas dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur ett Hjärtas Dagbok
”Oh, ma chére amie, herr bergsassessorn ser nog, att
den som är gäst på Yxsunda ej längtar annorstädes.”
”Flatterier, flatterier! Treves des compliments, när skall
baron komma ur den elaka habituden att säga galanterier?”
”Aldrig, min nådiga, så länge jag har det utvalda nöjet
att vara samman med er,” och han böjde sig och kysste
hennes hand.
”Ah, mon cher, vous étes incorrigible.”
Så talade de, och jag satt tyst och förbryllad, utan att
kunna annat än inpassa enstafviga ord i deras badinage. Jag
skulle hafva känt mig verkligt olycklig och öfverflödig, om
ej friherrinnan då och då gifvit mig ett hastigt ögonkast af
samförstånd, som om hon velat säga: ”hvad den gamle
token tröttar mig”. Med en sällsam charme för hjärtat
betraktade jag hennes djupblå ögon, den rosiga hyn och den
småleende munnen, där hon satt med en törnros vid den hvita
gorgen och lätt nätteldukskjol kring en fin och välformad
gestalt. Hon såg ut som ett par och tjugu år och ej som mor
till en fjortonårig dotter. Hennes talorgan smekte mitt öra
som kvällshvisslet af vinden i lindarnas sommarstilla löf —
jag inspirerades, jag drömde. Julie, Lotte, Aglaya — det var
en syster till er jag såg, gående långt borta i kvällens ensamhet
till den kullvräkta björken öfver den branta hällen, där
hennes älskare, jag själf, med utbredda armar väntade . . . Min
blick såg långt ut mot parken, såg gångstigen där hon och
jag tultat och lekt med kavaljersparoller och smörblommor
och växlat barndomens oskyldiga kyssar. Mindes hon det
än? Tusen ljufva bilder gycklade för min syn; jag föll i
kontemplation, öfvermannad af min känslas fullhet, och kunde
blott distrait svara de alldagligaste sällskapsord, när talet
hänvändes till mig.
”Herr bergsassessorn är säkert en naturphilosophe af
Rousseaus skola, som känner rörelse vid lukten af nygödslade
fält och ser Herrans finger i en kosvans. Herr assessorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
