Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Magistrarne i Österås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lag. Det var intet fantasteri. När solen föll osparadt rikt
öfver detta dystra hufvud, så det svarta håret brann likt
gammalt rödt guld och marmorhyn strålade, eller när
skönheten i ton och form löste hennes bundna inre, då var det
han alldeles tydligt genom hennes ögon, som blefvo klara
och lysande, såg den fångna prinsessan draga riglarna från
sitt fängelsetorn och hörde den frigjorda kvinnans glädje
liksom sorlet af en varm källa, hvilken bryter fram ur en
underjordisk mörk cistern. Men blott ett moln drog öfver solen,
musiken tystnade och de vackra linjernas högtid bröts, var
uppenbarelsen förbi, och bredvid honom stod åter den
glädjelösa kvinnan, en förstelnad sånggudinna med dragens frusna
regelbundenhet och allvarsbetrycket öfver sitt hvardagslag.
Och dock väntade Ragnar ständigt, att frigörelsen skulle
komma, såsom skattsökarna förr i världen, att skatten, blott
man bidade, till sist ändock skulle höja sig ur kärret.
Så kunde Ragnar Gylling tungsint dikta för sig själf
om sig och sitt äktenskap, ty han hade alltid i inbillningen
varit litet poet, fast endast för sitt eget höga nöjes skull —
som andra klinka på piano — och det hade aldrig fallit honom,
som studerade folks och rikens sorgespel, in att gifva någon
sorts varaktighet åt sitt vemods lyriska såpbubblor.
”God afton, Ragnar,” sade fru Elin Gylling till sin man,
då han trädde ut i salen. Stämman var hennes vanliga,
tonlöst vänliga, och hon nickade lätt. Ångan från teköket
steg upp kring hennes bleka ansikte. Aflägset och
prästinne-aktigt föreföll hennes hufvud med den af guldfärgade band
hopflätade svarta hårkronan öfver den höga gestalten. Ragnar
satte sig vid kvällsbordet, besviken som ett barn, hvilket
omedvetet gått och hoppats på en gåfva. Men hvad väntade
han också att hon skulle säga? Det visste han icke, men
denna röst strax bredvid honom, som ändock var så
oberörd och fjärran, slog en ödslig isring rundt ikring honom.
”Narr,” sade han till sig själf, ”som icke vet, att vinter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
