Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Magistrarne i Österås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de gamla myterna naturen själf antogs äga mot lidande och
sorg, källådern för fotgängarens törst och skogsmarkens
mossbädd för hans trötthet.
”Vill du hafva vatten till ditt te?” frågade hon, för att
dock säga något.
Han skakade på hufvudet och så drucko de tysta den
moderna världens aftondryck, den minst befriande och mest
neutrala af alla, gemensam för tungsinta slaver och
praktiska anglosachsare, men alltid med samma grundsmak af
hvar-daglig förnöjsamhet i små hvita hus och passionslöst drömmeri
bland hvita täppor, det himmelska rikets kontemplativa
lifs-likgiltighet. När Ragnar såg Elin hälla i teet, tänkte han
gärna på, hur mycket bättre det skulle passat den mörka
kvinnan med den bleka pannan att skänka i det svarta kaffet
med tältbäddens ökenrus, men helst dock vinet, förgyllaren,
förlossaren, hvilket som bergsmanshammaren spränger fram
guld eller slagg, allt efter hvad malmen gömmer.
Nu reste de sig från bordet och satte sig i ett litet förmak,
upplyst från taket af en antikt formad hänglampa, som göt
ett svagt skimmer öfver alla de stora fotografierna af
Akro-polis och dess rekonstruktioner, hvilka klädde väggarna.
Därinne stodo tvenne stora länstolar med snidadt karmverk. Det
var konungens och drottningens troner hade de sagt den
tiden de skämtade, men nu, när svårmodet flödade öfver
Ragnars tunga, kunde han hviska: ”här trona konungen och
drottningen öfver den Förspillda Glädjens Rike . .. Sjuka
Viljor och Isade Hjärtan heta deras provinser, Tröttflugen
Förhoppning och öde Tomhet deras städer.”
”Ragnar, vän,” afbröt hon, ”hafva vi icke snart vuxit
öfver det folk kalla sorg och glädje? Låt oss bli stilla!”
Så talade de lågmäldt och tonlöst de hvita vinteraftnarna,
tills österås’ natt höljde dem, och i griftfriden, som med sitt
högtidssvala mörker strömmade in från domkyrkoskeppen
och kyrkogården utanför, blefvo de, där de sutto i länstolarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
