- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 21. Verner von Heidenstam ; Oscar Levertin /
273

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Sista Noveller - Ett novellfragment

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

från min sida förstått, hur jag längtat och ropat just efter
det, att få kyssa hennes bleka mun, men samtidigt vardt
jag alldeles stel och kall i kroppen.

”Amélie är låghalt på vänstra foten,” svarade jag.
Orden kommo som från en annan. Så närmade hon sakta,
sakta sitt ansikte mot mitt, och hennes ögon brände mig
som ett par gula solar, och så kysste hon mig hastigt och
hoppade med ett skratt ut i danssalen.

Jag blef stående orörlig i mitt hörn och bara räknade
på uret minuterna, till dess vi skulle gå hem, Amélie och
jag! Pianot spelade en ändlös vals, men ändtligen blef det
uppbrott, och vi kommo, hon och jag, som vanligt samman
ut på den snöhvita, månbleka gatan. Det var en stockholmsk
januariafton med isblå himmel och gnistrande stjärnor, med
luft klingande af frost. Amélie gick långsamt bredvid mig,
med blicken borta, jag låtsades helt upptagen med att kisa
mot ljusringarna kring de hvitfrusna lyktorna.

Ändtligen voro vi framme och skulle skiljas åt. Då höll
jag icke ut längre.

”Amélie, Amélie, förlåt mig!”

”Ja visst gör jag det, min lilla Evert,” svarade hon
och grep min hand. ”Det är mest synd om dig själf,”
tillfogade hon, och det kom ett uttryck af en sådan högtidlig
ömhet öfver hennes ansikte, att jag kände tårarna rinna
öfver mina kinder. Hon nickade farväl med den vanliga
milda glansen i de blå ögonen under den hvita hufvan, men
jag stod länge kvar, med pannan lutad mot trappans fönster,
och såg genom imman ut mot lyktorna i den månhvita snön,
och vinteraftonens köld rang för mina öron som en klocka
med hemlighetsfullt allvar och ensamhet i klangen.

*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/21/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free