Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Sista Noveller - Ett novellfragment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Säkerligen är det något specifikt för mig, men lika rika
på betydelsefulla saker och händelser som barn- och
skolåren förefalla mig, lika tomma och innehållslösa synas mig
Uppsalaåren. Kanske beror det på, att jag aldrig haft minsta
intresse för mitt studium, men alltid drifvit det som
examens-läsning, som ett tråkigt dagsverke, nödvändigt för att få
uppehälle. Kanske beror det på, att min tidiga förlofning
utrotat mitt för öfrigt aldrig synnerligen starka
vänskaps-sinne, och något spår till punschhumör och gemytlighet har
jag aldrig ägt. Men utan känsla för böcker och kamrater
blir staden på slätten ett fängelse för ungdom, där man i grå
celler i enformigt vaggande gungstolar genomlider sitt
straffarbete med kollegiehäftena. Dagens enda lefvande ögonblick
voro posttiderna, då brefbärarens steg närmade sig uppför
trätrapporna och genom den långa förstugan.
När jag tagit min examen, kom jag till Stockholm för
att göra karriär och stifta hem. Jag älskade min fästmö,
och ännu i dag, när jag skrifver dessa rader och jag för så
länge sedan förverkat henne och våra vägar skilts för att
aldrig mera korsas, står hon för mig i ett skimmer, som
förandligar hennes drag och förflyktigar hennes verklighet.
Jag har själf skapat om henne till en drömbild, ett
högtids-sällskap för min tillvaros bästa stunder. När aftonen är
alldeles min egen och min själ stilla som en sjö, som håller
på att frysa, bjuder jag henne stiga på: ”Se, i afton kan du
komma, älskade, ty nu är jag riktigt jag och riktigt stilla,
och du behöfver ej blygas för mig.” Så kommer hon i en
blekgul dräkt, som jag höll kär, sätter sig i länstolen bredvid
min och lutar sig öfver karmen för att bättre se in i mina
ögon, medan jag talar. Hon ler svagt, som hon ville säga:
”Berätta nu, dumma gosse,” hon stöder sitt barnahufvud i
sin smala hand, och hennes lyssnande är upprättelse.
Så drömmer jag henne nu; det är en dröm af min
förödmjukelse och min längtan och ej lik den verkliga kvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
