- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 21. Verner von Heidenstam ; Oscar Levertin /
275

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Sista Noveller - Ett novellfragment

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag ibland har oturen att möta vid sin mans arm, och ännu
mindre lik min fästmö, som hon var då, en ung, glad kvinna
med spelande lustiga ögon, men alltid med samma klara ro,
samma kyska värme, en ljus försommaraftons luft ikring sig.

Dock, det var blott en enda episod från den tiden, jag
ville berätta — ej därför att den faktiskt lät mig förlora
henne — det skedde långt senare — men därför att den
natten var det första sveket emot henne och att allt, jag
sedan varit med om, blott förekommer mig som en
upprepning af detta första prof på min svaghet och min själs
hemlighetsfulla åtrå att vara dubbel och bedraga.

En bekant till mig firade sitt bröllop med en
skådespelerska, och jag var marskalk med en ung sångerska till
tärna. Det var en liten spenslig kvinna med sjuk hy och
brinnande ögon, en passionerad varelse, som kvicknade till
ett feberaktigt lif, när mörkret kom och ljusen tändes, men
hela dagarna låg i ett tillbommadt rum utan att orka bära
sig själf, en liten kvinna med djup kontraalt, stridt, svart
hår och ojämna tänder mellan röda läppar.

Bröllopet var öfverdådigt muntert, nästan vildt, utan spår
af familjestämning i de elektriska hotellsalongerna, med
många konstnärer och mycket vin. Brudtanken vandrade
snart ohöljd ikring borden. Sent på aftonen följde jag min
dam hem, och vi voro båda heta i kinderna och skämtande.
Men när vi passerade Klara kyrkogård och sågo den första,
späda grönskan sorglöst spira upp kring grafstenarna och
hörde årets första blad lättsinnigt susa öfver de gamla döda,
sköt lifsyrseln upp i oss, och vi började kyssas som rasande.
Så gick jag med henne hem. Jag såg ljusen tindra i spegeln
öfver hennes toalett och hörde den lilla sachsiska pendylen
gå på hennes nattduksbord, den lilla pendylen med sitt
skrattande slagverk, som kastade bort minuter, timmar, löften
och beslut, som en kunglig mätress ett lands skatter och
undersåtarnas väl och ve, den lilla tjusande, hjärtlösa pen-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/21/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free