- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 21. Verner von Heidenstam ; Oscar Levertin /
279

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Sista Noveller - I Trastevere

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.0*N,.©X..O*%,.-O’^..•©’•*..-O’*...•©*’•..*0^..*0*\.•Ö^..-©"»..-©^»..©.
I Trastevere

aftal med förre innehafvaren, en liten blind, som dragit sig
tillbaka från affärerna, sedan han gift bort sina tre döttrar
med anständig hemgift. Nu delade de båda tiggarna
inkomsterna af kyrkobesökarnas gifmildhet. Blott någon nalkades,
ordnade de sig. Domenico vände hufvudet på sned i tre
kvarts profil med en dubbelt smärtsam och tårad glans i sina
bruna ögon, Cesare lade sitt väderbitna marodöransikte i
fromma veck. Det var en pantomim, som blifvit natur med
åren. De skramlade och väsnades med sina sparbössor. När
besökaren steg in i vestibulen, genljöd på en gång från en
hög barnröst och en skroflig bas: ”Gud välsigne eder, den
heliga jungfrun och alla helgon välsigne eder! Välkomna till
Santa Maria i Trastevere!”

Det lät som en sats ur ritualen och kändes på lättrörda
främlingar ända in i portmonnäen. De båda tiggarna hörde
ihop med kyrkan och platsen. Domenico lefde med hela sin
själ i den gamla basilikans skugga, under fasadens mosaik
med de visa jungfrurna kring Marias drottningtron. Hvar
morgon såg Domenico upp mot de plikttrogna tjänstflickorna,
som icke låtit sitt lyse slockna, och han log så menande, som
han själf varit med om att putsa vekarna i de gyllene
lamporna, som de alla med samma sneda armrörelse ur de blå
mantlarna sträckte mot brudgummen.

Stillasittande och sjuklighet hadc gjort Domenico till en
drömmare, och umgänge med munkar och andlige låtit honom
förstå och taga vara på sin värdighet som Vår Herres
krympling. Domenico kände alla heliga män och kvinnor på sina
fem fingrar och talade om dem som fattiga tala om rika och
förnäma släktingar — med förtrolighet och vördnad på en
gång. Aldrig tröttnade han att se in i kyrkan, som vid gifna
timslag genomströmmades af brusande sång, såsom en skog
af blåst, och utifrån den klara dagern i förhallen tycktes också
basilikans inre med sin växande tempelskymning lik en för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/21/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free