Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Sista Noveller - I Trastevere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och pärlor, och hofdamerna hade placerat Jesusbarnet mot
hennes sköte, men hon höll det med en drottnings tafatthet.
De visa jungfrurna voro redan på benen i sina blå mantlar,
och deras lampor lyste som guld i solen.
Domenico kände sig själf tillhöra kyrkan och det heliga.
Han var Vår Herres krympling, hvilken satt som dörrvakt
på gudshusets tröskel och hvilkens vanförhet väckte
besökarnas goda hjärtelag och bidrog till deras frälsning.
Allmosan var en viktigare välgärning för den som gaf än för
den som erhöll den, och med hjärtat fylldt af sin tillvaros
uppgift begynte den lille tiggaren sin dag. Hans kamrat
Cesare anlände först senare — hvit om nosen och rödögd.
Han kastade sig ner på Claudia Rutilias grafsten, strålande
som en segrare, och berättade med stort välbehag, medan
mustascherna allt mer vredos upp mot skyn och träbenet
med små trumslag strök under det intressantaste, sin natts
äfventyr. Domenico lyssnade med en blandning af from
fasa och spänning. Cesare var en lefvande följetong, full
af knifstyng, kvinnor och vin. Sucka kunde man med skäl
öfver ett så bottenlöst fördärf, men icke låta bli att fängslas
af hans historier. Domenicos tröst var att ju större syndare,
dess högre fröjd bland änglarna öfver omvändelsen. Maria
i Trastevere skulle icke låta sin tempeltiggare förgås. När
bägaren var tömd till dräggen, skulle hon slå den ur hans
hand och Cesare varda den botfärdige röfvaren. Därför
kunde Domenico utan för stor bedröfvelse åhöra sin kamrats
ständigt ökade syndaregister.
På detta vis hade åren kunnat komma och gå för de
båda tiggarna till ömsesidig belåtenhet. Dock så var icke
meningen. En tredje man skulle bringa förvecklingar. Det
var Melkisedek, antikvitetshandlaren midt emot kyrkan.
Melkisedek var en liten jude kring femtioåren, men som såg
mycket äldre, ja, oändligt gammal ut. Han bar en
gammaldags pianists långa hår, hvilket i grånande lockar ringlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
