Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Sista Noveller - I Trastevere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot rockkragen af nött hundskinn, och hade en gulblek
pergamentshy, i hvilken anletsdragen stodo som en
hemlighetsfull, dyster skrift, ögonen voro stora, stilla och svarta,
sådana man ser fästade på sig ibland ur ett fönster, där
en sjukling sitter, hvilken i åratal varit orörlig betraktare
af lifvet, ögon som synas känna alla ärenden och vägar på
förhand och som konstatera alltings upprepning utan att
spegla hvarken sorg eller lycka. Men Melkisedeks ögon
tycktes så djupa, stela och svarta, som de varit Ahasvers
egna, den evige lifsbetraktarens. Damm, rost och mögel
från föremålen i hans källarlika butik läto hans rockärmar
skifta och hans händer lyste gulbruna. Men om någon sport,
hvadan detta absoluta förakt för renlighet, skulle Melkisedek
hafva skrattat sitt ljudlösa inre skratt, som intet sken gaf
åt ansiktet.
”Människan ren! Af smuts är hon kommen och smuts
skall hon åter varda. Finnes det något, som hennes ande
icke befläckar, hennes läppar icke besudla, hennes fingrar
icke söla? Hvarifrån faller imman på rutan, fläcken på
glaset, grumlet i källan och lerspåren på gräset? Undfången
i orenlighet, sprider och alstrar hon orenlighet, som maskinen
rök och ånga. Smuts är hennes väsens signatur. Från
barnsben gnager förmultningens ande inom henne. Det visa
vecken i hennes ansikte, vinstenen på hennes tänder och de
små mjällen, som flyga ur hennes hår. Dammet faller öfver
boken, ännu medan hon vänder bladen, och när det lagt sitt
stoft öfver pärmen, har lifvet gått, och människans visdom
stinker redan af förruttnelsen.”
Så skulle Melkisedek hafva svarat och åter skrattat
invärtes, ljudlöst, utan att le, och känt en sällsam undergångens
glädje gå kall utefter ryggraden. Mellan golf tiljorna i hans
bod växte fuktsvampen. Bland alla fornsaker och lunor på
hyllorna alstrades grått mögel. Rosten satte sina fläckar af
dödt blod på metallen. Ur en mässhake af karmosinrödt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
