Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Sista Noveller - I Trastevere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.O* 0 -... 0 0 0 -.-o* .. o
oaktadt han var en godhjärtad och gifmild man, som skänkte
henne mer omvårdnad och större portioner af lifvets goda,
än som förut kommit den fattiga flickan till del. Men Agata
vågade helt enkelt icke lämna honom. Hon kände sig fjättrad
vid säng och stol med icke synliga, men oslitbara bojor.
Ty hon erfor inför Melkisedek ett vidskepligt, bortkommet
naturbarns paniska rädsla inför en besvärjare och
trollkarl, hvilken med sina konster skulle förhäxa och plåga
henne, det minsta hon trotsade. Bara tanken på att fly
vaknade inom henne och hon instinktmässigt ville gå mot
dörren, kände hon kallsvetten bryta fram i pannan och knäna
svikta. Ett ångestskri kväfdes i hennes strupe. Maktlös sjönk
hon ner på stolen i dödlig rädsla för att Melkisedek skulle
läsa hennes tankar. Denna rädsla daterade sig från första
aftonen i hans hem. Genom en labyrint af mörka gator hade
han ledt henne den svarta regnkvällen, till dess hon stod i
hans butik och, mållös af förskräckelse, såg timglas och
krucifix, blodröda kåpor och bilor med blixtrande egg lysa vid
skenet från oljelampan. Sedan hade Melkisedek dukat kväll
i det inre rummet. Det var fredagsafton och han iakttog,
trots allt, troget de gamla bruken. Så trädde han fram till
bordet i svart sammetsmössa och hvit bönmantel, hvilkens
sidenfransar släpade mot golfvet. Som ett par öppna svarta
brunnar lyste hans stora ögon i det pergamentgula ansiktet,
när han tände sabbatsljusen i stakarna af silfver. På ett
sällsamt språk, som ljöd som när ormar hväsa i sommarsolen eller
man stöper kulor, läste han sabbatsbönen, medan hans gråa
lockar vajade öfver mantelns silfverkrage. Agata stirrade
på honom som på ett spöke och höll sig fast vid den gamla
länstolens karmar för att icke af skräck glida i golfvet, och
när Melkisedek sedan skar hvitt bröd åt henne ur en kaka,
som låg under ett med sällsamma tecken broderadt kläde,
var det som hon, med hvar beta hon sväljde, gaf sig allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
