Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Diktare och drömmare - Dantes Vita Nuova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilka älska att se ett kärlekslif tolkadt i de mest facetterade
former, i komplicerade versmått och en prosa, genomväfd
af lärda allusioner. Den unge skriftställaren har en
bild-ningsstolt artists kärlek till formens ciselering och tankens
slipning.
Språket i ”Vita Nuova” är vidare ett afsiktligt drömspråk.
Liksom Dante räknar sig själf till de vittras och lärdas lilla
förnäma minoritet, hör han också till hjärtats aristokrati, till
de känslans fåtaliga, hvilka en ren natur lärt all lidelsens
ädelhet. Det är — som han uttryckligen förklarar — blott
för dem, hvilka i lika hög grad som han själf äro kärlekens
förtrogna, som han skrifver. Deras sinnens ömtålighet skulle
alltför tydligt tal såra, och utan svårighet varsna de
verklighetens drag genom drömslöjans silfverskir. För dem är det
öfverflödigt att skingra det vårliga soltöcken, som Dantes
inbillning svept kring Beatrices öde, och hans stolta blygsel
darrar vid tanken på, att menigheten på Florens’ gator skulle
kunna hitta nycklarna till hans kärlekslifs gåtor. Så höljer sig
”Vita Nuovas” stil i hemlighetsfull förklädnad, talar med
dubbelmeningens högtidliga ironi och låter det faktiska blott
svagt skymta fram genom orden, som bottnen genom en
toskansk flods tyst glidande, stjärnspeglande vatten. Och tonen
växlar med drömmens pulsslag. Den begynner lätt och naivt,
när ungdomserinringen gjuter sitt aflägsna ljusdunkel öfver
bilderna, och stiger med ämnets allvar och smärtans närvaro
till ett dunkelt majestät, med högtidliga upprepningar, en
likformighet i tidsbeteckningar och en parallellism i
sats-fogningen, som äro uttryck för den sibyllinska högtidligheten
i denna själfbekännelse, som också är en väsendets och
hjärtats omvändelseskrift.
Språket är till sist — och det får man aldrig glömma —
en primitiv mästares. Dante själf kände sig nog som konstnär,
behärskande tidens hela artistskap, men versen och än mer
prosan äro unga och nya, som blott i ett tungomåls första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
