Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Resebref - Ett bref från Berner Oberland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
paradis — kunde man säga att fjällen betraktade dessa
leksakståg och deras passagerare som jättarna i sägnen se på de
människokryp, hvilka de låta lustvandra på sina utsträckta
händer, Men när man kommer upp till glaciären, glömmer
man sällskapet, äkta och maskerade alpinister, så egenartad
och mäktig är synens öde storhet.
Man är midt uppe i själfva Eiger-gletschern. Det är
en het högsommardag, och dess is och snö tindra i den
brännande solglöden. Här och hvar öppna sig djupa sprickor
med blekblå och sjögrön is — annars ett oändligt snöfält,
sträckande sin hvitgrå vidd ända uppför fjällväggarna, hvilka
man tycker sig vara alldeles nära i luftens förvillande
genomskinlighet. Vinden mot ansiktet har den eviga isens kylande
och brännande andedräkt, och blicken törnar tillbaka inför
de tre isfjällens gigantiska arkitektur, som när man rakt
nedanför höga torn söker se upp mot de högsta spirorna.
Mellan de tre fjällen breder sig en sorts sällsam högdäld.
Nysprungna laviner ligga där med snö och sten, drakformade
och fantastiska. Efter moränerna se vägarna svarta ut, som
efter skogsbrand, och vid stationshusen hafva
järnvägsarbe-tarna kastat upp högar af grus och svart sand. Bland den
skimrande stenen nedanför snön lysa i solbranden krossade
buteljglas, bleckbitar från konservburkar och annat dylikt
som blänker. Man har svårt att tänka sig sådant i
naturskönhetens tjänst. Men som täckt af metall och trolskt glimmer
gnistrar marken. Hela höjddälden med sin is, sina svarta
stigar och sin glans bland stenarna, som från en grufvas
affall, leder inbillningen till en dröm om en förbrunnen och
slocknad världs eldstad. Man kan sluta ögonen och tro sig
stå i de alstrande jordandarnas öfvergifna smedja. Tiderullen
har ändtligen löpt ut, lifvets låga har ändtligen förbrunnit,
världen stelnat till is, och det, som nu skimrar i denna däld
mellan de vilda snöfjällen, är slagget från skapelsens för evigt
utblåsta och kolnade ässja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
