Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lyrici, hvilka ha en stor och märkvärdig värld i sig själfva,
bildar han vanligen om den hänsynslöst till likhet med sig
själf. Så äfven Fröding, när hans intresse för de reala
företeelserna började mattas. Han, som besatt en så
utomordentlig förmåga att tolka in sig i andras naturer, upphörde
att söka skildra för att bekänna. Medmänniskan hade han
först betraktat med humorns alla olikheter utjämnande blick,
nu såg han henne som sin stackars like i arf och öden,
såg tvärs igenom henne sig själf och fördjupade genom sin
själfkännedom hennes bild. Vid sidan af skakande visioner
trädde våldsamma, skoningslösa själfbekännelser. Med den
ensammes och tungsintes behof af själfrannsakan och troshjälp
byggde han så opp en lifsåskådning och en morallära.
Allra först gjorde han en kritik af de vanliga etiska
värdeomdömena, som klyfva allt i godt och ondt. Redan i En
fattig munk från Skara var Fröding färdig med sin förkastan
af dessa termer och har sedan ofta upprepat den. Ingen
begreppsanalys utan känslogrubblet framkallade Frödings
opposition i denna punkt. Det var hans egen själs upprifna
och tungsinta stämningar, som tvungo fram hans kraf på en
monistisk lifsåskådning. Ingenting och inget väsen ville han
tänka sig som i grunden ondt; ingen är blott själfförstörande
och skadlig eller åtminstone likgiltig för de öfriga, utan allt
och alla verka ömsesidigt till hvarandras bästa och till sin
egen förädling och förklaring. Innerst inne hos sig själf
fann han blott hvad som syntes honom evigt, ett utflöde
från alla Jags källa och centrum, Allväsenjaget. Han är icke
ond, men hvad plågar honom då som tvifvel och grubbel och
ånger och ängslan? Hvad är det som vi kalla ondska? Det
är en brist, en svaghet i vår mänskliga natur; vi äro i växt
och liksom djurkroppen, vår kropp, har rudimentära partier
som minnen af tillryggalagda djurstadier, likaså har det vi
kalla själ återstoder af äldre stadiers då fungerande partier,
som nu sätta oss i inre tvedräkt. En annan gång lämnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
